Turister och mera utbildning. Det är något som facket i Gambia helhjärtat stöder.
Ett nyckelord för ett fattigt utvecklingsland som Gambia måste vara utbildning. Med det menar vi både utbildning i fackliga frågor och traditionell yrkesutbildning. Särskilt med tanke på den unga generationen är detta viktigt, säger Tawry Krubally som är generalsekreterare för Telekommunikationsbranschens arbetstagares fackförbund i Gambia.
Också i hans hemland blir mobiltelefonerna och datamaskinerna allt vanligare. Överallt ser man också här hur invånarna pratar i sina mobiltelefoner. Mot den bakgrunden är det naturligt att speciellt teknisk och datautbildning prioriteras högt.
Gambia i Västafrika är en relativt ung nation. 1965 uppnådde landet full självständighet från Storbritannien. Det officiella språket är engelska, men dessutom talas ursprungsspråken mandinka, fula och wolof. De språken används också i det dagliga umgänget med invånarna i grannlandet Senegal som på alla håll omger Gambia. Eftersom Senegal tidigare varit en fransk koloni är franska landets officiella språk.
– På 1980-talet hade man en union mellan de bägge länderna som bar namnet Senegambia. Men det var inte ett särskilt lyckat experiment tycker många inom facket.
Man räknar med att cirka 50 000 personer av 1,6 miljoner invånare är fackligt organiserade. Detta utgör ungefär 10 procent av arbetskraften.
– Arbetslagstiftningen som berör alla löntagare utom statstjänstemännen ger arbetarna rätt att fritt grunda alla slag av organisationer, också fackföreningar. För att bli erkänd måste en fackförening registreras. Lagen utgör med andra ord ett skydd för facklig organisering, framhåller Krubally.
Det finns inga fall där myndigheterna skulle ha vägra godkänna en facklig registrering. Men till exempel poliser och militärer får inte bilda fackliga intresseorganisationer. Det är alltså inom den privata sektorn som facket fungerar.
– Vi har åtta timmars arbetsdag. Men vill man ändra arbetstiden inom den privata sektorn så är det en förhandlingsfråga mellan arbetstagare och arbetsgivare, säger Krubally.
I Norden är Gambia framförallt känt som ett lockande turistmål. Det hela startade med Bertil Harding och hans Vingresor som 1965 hämtade 300 svenska turister för att njuta av Gambias sandstränder. I dag är antalet turister uppe i 100 000 per år.
Inom fackföreningsrörelsen ser man positivt på turistnäringen. Också turismen är vid sidan av utbildningen ett nyckelord.
– Det ger oss många välkomna arbetsplatser speciellt inom hotell- och restaurangbranscherna. Utan turisterna skulle Gambia vara ett betydligt fattigare land.