En arbetsplats där företagsledningen verkligen lyssnar på sina anställda. Det är Loval i Lovisa, säger de anställda.
Vid Loval i Lovisa tillverkar man allt som värmer vatten från värmeelement som man har i bastu- och matugnar till kaffekokare. Merparten av produkterna går på export, även om en del också säljs på hemmamarknaderna. Antalet anställda är totalt 240 varav 180 jobbar i den egentliga produktionen. Av de sistnämnda är de flesta organiserade inom Lovisa metallarbetstagares fackavdelning nr 25. Men några tillhör också Valkom metallarbetarfackavdelning nr 177. Medelåldern är relativt låg och det finns ett stort inslag av arbetstagare mellan 25 och 40 år. Det kommer också hela tiden in nya nytt folk.
– En orsak är att det är fråga om en väldigt arbetskraftsintensiv bransch där allt görs för hand, säger metallmekaniker Sara Akkanen som är huvudförtroendeman.
Förhållandet kvinnor och män är ungefär fifty-fifty. Det samma gäller också förhållandet svensk- och finskspråkiga. Arbetskraften rekryteras från hela Lovisaområdet och ända från Borgå i väster till Pyttis och Kotka i öster.
– Ett annat särdrag är att företaget hela tiden måste utveckla sina produkter för att hänga med i konkurrensen. Och det gör vi genom att satsa på kvalitet, framhåller Akkanen.
Hennes erfarenhet är att det inom företaget råder en bra samarbetsanda.
– Jag anser att man här mera lyssnar på arbetstagarna än jämfört med andra firmor. Om arbetstagarna och arbetsgivarna har olika åsikter så är de ärendena och inte människorna som strider. Loval har ju också en stor betydelse för sysselsättningen på orten eftersom företaget är den klart största industriella arbetsplatsen i Lovisa.
Det har varit goda tider vid Loval. Så bra att Sabina Backman tycker att man drunknar i arbete.
– Men det är ändå bättre än att man skulle ha för lite arbete och bara gå och "lorva" halva dagen, säger hon bestämt.
(lorva betyder gå och slöa.)
Backman blev student från Borgå gymnasium år 2004.
– Jag hade tagit studenten men visste inte vad jag ville. Skulle jag i stället ha valt yrkesskolan så skulle jag nu ha varit färdig utbildad för ett yrke. Det har ju ansetts "finare" att bli student än att gå i yrkesskolan. Men nuförtiden har vi så mycket studenter att det inte är på samma vis som förr.
Hon berättar hur hon började i en kassa i en butik i Borgå.
– Det var ett slitsamt och dåligt betalt yrke. Tack vare en arbetsplatsintervju kom jag för två år sedan hit till Loval. Det blev en positiv överraskning. Jag hade väntat mig tungt arbete i rök och damm. Men det var inte alls så hemskt som jag hade trott. Tvärtom är det och snyggt både i hallen och på kontoret.
Framförallt är hon nöjd med att arbetet är omväxlande. Hon arbetar i tvåskift. Om det är bråttom också i treskift.
– Vi gör inte ett och samma hela tiden. Själv löder jag element i en lödugn där vi smälter nickel och koppar, jag sätter ihop rör till en fläns, jag skruvar muttrar till värmeelement och jag svetsar ihop olika delar.
Idag säger Backman bestämt.
– Jag trivs med metalljobbet. Aldrig mera kassan för mig.
Namnet Sabina Backman har också på rekordtid blivit känt i fackliga sammanhang. Vid valen av ombud till Metallarbetarförbundets 20:e förbundskongress i år blev hon vald med 107 röster. Då hade hon fått sitt första uppdrag kort före julen 2007 då hon valdes till förtroendeman på sin avdelning. Först undrade hon om hon skulle klara det. Men det gick bra och hon fick rutin.
– På regelbundna möten en gång i månaden går vi igenom aktuella frågor med företagsledningen. Om det är något som måste förbättras så lyssnar arbetsgivaren nog på sina anställda. Till exempel har vi fått ett eget nyrenoverat matställe där vi kan äta och dricka kaffe. Vi har också ett eget vilorum. Arbetsledarna är inga robotar utan de kommer ofta och pratar och kan till exempel fråga hur semestern har varit. Det är en orsak till varför folk trivs här.
Uppdraget som kongressombud blev en stor upplevelse.
– Alla kongressdeltagare var så öppna och lätta att bli bekanta med, säger Sabina Backman som inte står främmande för tanken att i framtiden engagera sig politiskt vid sidan av jobbet.
Asta Renvall kommer från Kungsböle i grannkommunen Strömfors öster om Lovisa. Hon svetsar, hon hartsar och hon pressar samman alla slags värmemotstånd.
– Här vid Loval har jag varit i två år nu. Förr gjorde jag finska flaggor i en flaggfabrik i Lovisa. Men flaggfabriken lades ner. I slutskedet var det bara jag och bossen kvar.
När hon jämför de båda branscherna så säger hon att de framförallt är olika.
– Metall är tyngre, men lönen är ungefär på samma nivå. Vi har en väldigt bra stämning bland arbetskamraterna på Loval. I början upplevde jag mig som Alice i underlandet när så mycket kändes svårt. Men med tiden lärde jag mig.
Hon berättar att det i Strömfors bara finns en större arbetsplats inom industrin.
– I Kungsböle där jag bor är det bara jordbruket som gäller, konstaterar Asta Renvall.
Marita Tikander arbetar vid vakuumugnen och hon löder värmeelement av alla slag.
– Jag började vid Loval 1988. Före det hade jag varit vid Ensio Miettinen i Borgå och en tid var jag också vid ett tryckeri i Borgå. Jag hann också vara hemma och sköta barn. Men då vi byggde hus var det bäst att både min man och jag var på jobb. Jag kom hit till Loval och frågade om det fanns en ledig plats och så blev jag anställd.
Hon håller med om att de råder bra stämning mellan arbetskamraterna.
– Men ibland har jag stött på språkproblem då jag kan så dåligt finska och då både arbetskorten och förmännen är finskspråkiga.
Ibland är jobbet också tungt.
– Speciellt när man ska lyfta balkar som väger mycket. Men om det behövs kommer arbetskamraterna och hjälper. Lite dammigt är det nog. Och på sommaren borde det vara bättre luftkonditionering. Vid ett av borden där jag arbetar kan det vara trettio grader varmt sommartid så det blir riktig finsk bastu, säger Marita Tikander.
Mika Lindgren jobbar mest med hopsättningsarbeten. För honom blev Loval den första arbetsplatsen där han fick fast anställning.
– Via yrkesskolan kom jag till Loval för att praktisera och lära mig jobbet. Sedan fick jag fast anställning vilket jag är tacksam för. Det råder nämligen inget överutbud på fasta jobb i Lovisa. Till exempel vid kärnkraftverket på Hästholmen är alla arbetsplatser besatta.
Han trivs dessutom bra i sin hemstad.
– Lovisa är en trevlig småstad. Särskilt sommartid. Här stannar man gärna, säger Lindgren.